Vad är det med bloggar?
Varför bloggar vi? Varför ägnar vi timmar åt vårt liv till att sitta vid datorn och antingen lägga upp egna inlägg eller läsa alla andras? Varför har vi numera alltid en bloggbaktanke med alla foton vi tar? Jag vet inte riktigt hur det har blivit så här, vet ni?
Folk ”utanför bloggvärlden” som tittar in någon enstaka gång, höjer på ögonbrynen och säger:
-Men varför, varför lämnar du ut ditt liv på nätet? Och varför läser du och kommenterar så många bloggar?
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dem..
För min del handlar det nog mest om kommunikationen. Att man blir ett gäng som följer varandra, nästan mer än vad ens ”riktiga” kompisar gör.
Nu blir det ju lite kul ibland när ens riktiga kompisar också läser bloggen, så att de vet mer än vad man har berättat för dem. Eller mostrar som tittar förbi och frågar om de får komma in och se om det ser likadant ut i verkligheten som på bloggen. Arbetskamrater som frågar om jag har hittat en svart trädgårdsslang ännu (fast jag gjorde inlägget om den svarta trädgårdsslangen i maj). Det måste ju betyda att de har tittat igenom stora delar av min blogg. Shit, har jag lämnat ut för mycket?
När jag läser igenom vad jag har skrivit tycker jag inte det. Jag är faktiskt inte så väldigt personlig, jag skriver mest om sakliga ting, som inte gör något om andra får reda på.
Men jag bangar inte för att lämna ut våra riktiga namn eller visa bilder på mina barn. Det gör en del. Jag undrar så varför. Varför kallar man sina barn för lilla P och stora S? Om någon man känner läser bloggen så fattar de ändå vem man menar och för oss andra spelar det ju ingen roll om där står Pontus och Sofie..
Gúa formulerade det så bra: ”Bloggvärlden är som ett forum för kvinnor där vi tillåts berömma varandra och vi tillåts att ta emot beröm”. Ung så sa du va, Gúa?
Kanske är det därför jag bloggar. För att jag får så mycket positiv respons. För att jag upptäcker att det finns andra som tycker att det jag gör är fint. Och så sporras jag att göra ännu finare; ”För jag vill ju kunna visa det på bloggen”.
Men varför följer jag så många andra bloggar då?
Jag har 58 bloggar på blogkoll (eller heter det blogglovin numera?). Bloggkoll tittar jag på varje dag. Har ni som är med på min bloggkoll skrivit, så läser jag det samma dag. Sedan har jag 102 bloggar på blogglines. De läser jag när jag har för tråkigt och har tid över. Jag vet, helt galet!
De bloggar som jag verkligen följer, noggrant, är de som visar egna bilder mest. Jag är lite trött på bloggar som visar vackra inspirationsbilder, och missförstå min nu inte, jag har inget emot att man lägger in inspirationsbilder från tidningar och så, men det ger inte mig så mycket längre. Nu vill jag se hur det ser ut på riktigt hemma hos folk.
Har ni tänkt på att det finns ett väldigt speciellt språk i bloggvärlden. I alla fall i många av de romantiska, vita bloggarna? Man får inte presenter, man får gåvor, man köper inte en byrå, utan man låter den flytta hem till sig, man ställer inte en lykta på farstutrappen utan man låter den bo där… Jag har inte stött på detta sätt att prata innan, och jag ser det bara i bloggvärlden. Men det är kanske jag som missat?
Detta inlägg har funnits i mitt huvud i flera månader, men det har inte velat komma ut tidigare, men nu fick ni alltså en massa tankar och reflektioner kring fenomenet bloggning. Dela gärna med er av era tankar i ämnet, i kommentarer här, eller på era egna bloggar, om det nu är någon som orkat läsa ända hit.
Jätteintressant inlägg du gör här! Säkert har många funderat i samma banor som du.
Och visst har det nästan blivit en livsstil på något sätt, som både skapat ett nytt språk och kanske speciella bilder dessutom.
Jag tror också att det kan vara ett sätt att vilja uttrycka sej, att vara kreativ - inte bara för sej själv, man delar med dej helt enkelt. Så ser jag nog på det tror jag.
För mej är det en enbart positiv upplevelse och kanske ett komplement till alla inredningstidningar jag ofta läser. Här blir det mycket mer personligt och man delar med sej av tipsen, upptäcker nya saker man inte tänkt på tidigare osv. För att inte tala om alla nya människor man lär känna, som man aldrig skulle ha träffat annars.
Att ha fått följa din blogg har varit otroligt intressant och spännande. Just detta att få vara med om ett sådant fantastiskt husbygge och sedan får se hur det gick när allt är klart och så mycket mera förstås!
Ha en riktigt skön fredag nu!
Kramar
Lisa
Vad lustigt, igår funderade jag på exakt samma sak. Vad är det med bloggvärlden som gör att man blir beroende? Funderade även på vilken bild man skapar av sig själv genom bloggen. Själv har jag valt att hålla en lite anonym fokus eftersom bloggen har varit min terapi under året som gått.
Jag håller med och ställer mig också den frågan ibland, varför jag bloggar och lägger så mycket tid på det. Mitt svar är att det är min kreativa ventil i vardagen.
Ibland vet jag att folk på jobbet läser min blogg, men säger inte att de gjort det. Det känns som om vissa vet mycket mer om mig än vad jag vet om dem. Men det är ju självvalt. Och sen är det ju faktiskt lite kul om någon annan tycker att det man gör är intressant och värt att lägga tid på !
God jul!
Ja, visst är det intressant och roligt! Din blogg är jättefin. Ha det bra.
Tack för ditt svar på det med kudden - så söt du är. Nu lägger jag in en order och ger det till mig själv i julklapp!
Se mitt svar på inlägget i min blogg - jag håller helt och hållet med dig. Det är så mycket som tar energi i vår vardag så de små vattenhålen som faktiskt ger energi ska vi hålla hårt i.
Ha en skön fredag nu,
stor stor kram
Haha, sorry!!! Har en kollega som heter Veronika och jag kallar alltid henne för Viveka och skriver ofta fel om dig (men kommer alltså oftast på mig själv - utom den här gången...!). Du är med andra ord ofta i mina tankar - till och med på jobbet! ;)
Vilket tänkvärt inlägg! Jag håller med dig att det är underbart med den gemenskap man får genom bloggandet. Har också haft turen att lära känna lite folk som man även träffat i "verkliga livet". Däremot så vet jag att jag lägger ner otroligt mycket tid och är en aning beroende, men det är ju för att det är så roligt! Under julen blir det ändå att slå ner på takten lite. Kram på dig!
Det är så sant det du skriver! Jag har också tänkt på det där med att intresset av olika typer av bloggar skiftar. Jag är i det skedet att jag har stor nytta av både bilder hemifrån bloggvännerna själva och inspirationsbilder. Jag har dessutom följt ditt arbete i trädgården med största intresse - därför att jag är just där i mina tankar och planer.
Jag måste säga att det känns som att jag växer och utvecklas med de bloggar jag följer. Vilken unik situation!
Ha en riktigt God Jul!
Kram Anna
Visst är det konstigt det här med bloggar. Men jag är inte klokare än du. Ha nu en riktigt God Jul! //Christina
Hördu sötnos..
Nu kom Jonas hem med posten...och jag blev så himla RÖRD. Jag som är hård som granit i vanliga fall;-)
Du är så himla gullig!! Nu vet jag PRECIS varför jag gillar dig.
Skickar en bautajulkram från Tosteberga.
Hej på dej
Intressant inlägg. Nu fattar jag lite bättre varför du bloggar :-)
Kram
Vi ses!!
Jag har funderat precis som du! VARFÖR lägger jag all tid på detta? Jag har också kommit fram till att det handlar om kommunikationen. Det är så kul när man "lär känna" personer bakom bloggar. Och när det gäller rena intressen som t.ex. husbyggen så får man ju ett enormt utbyte. Och jag har märkt att en del bloggar har mitt intresse ett tag, men inte sedan. Det måste ju bero på att man har bloggar till det man behöver. Ibland inspiration. Ibland tips. Ibland underhållning.
Jag är ju en av dem som inte skriver vad mina barn eller min man heter. (De är ju just Stora och Lilla E). Inte heller visar jag bilder på deras ansikten. Jag vet inte riktigt varför jag har gjort det valet. Det har absolut inte med folk jag känner att göra. De vet att jag skriver och det spelar ingen roll. Jag känner att mina barn är så små och inte själva har valt att delta. Då ska de inte behöva visa namn och ansikte. Min man har inte heller valt att blogga eller att bli bloggad om. Dock vet ju många vilka de är så de får ju stå ut med det ändå. Men mycket av det hela är att jag har stor respekt för vad internet kan göra. Det gömmer sig mycket konstigt folk där. Bilder man lägger ut på nätet är för alltid där och man har ingen kontroll över var de hamnar eller vad som görs med dem. Dessutom törs jag knappt skriva att vi åker bort när vi gör det, trots att ingen vet mitt efternamn eller var jag bor. Jag är riktigt rädd för inbrott.
Jag har lekt med tanken att "komma ut" men känner aldrig riktigt helt för det...
Men jag gillar folk som vågar visa upp sig för det är roligare så!!! Så tack för det Viveca! :)
Ja du det är en speciell värld, för mig går det i vågor eftersom jag reser så mycket i mitt jobb så hinns inte bloggandet med alla dagar i veckan men visst tar det en massa tid att hänga med på alla sidor som man följer, jag har dragit ner på att lämna kommentarer och smyger runt och kikar en del. För mig handlar det jätte mycket om inspiration, jag tycker att jag får så mycket härliga ideer och ett kontaktnät med personer som verkligen delar samma intresse. Det tycker jag har varit häftigt att det finns så många som är så "fanatiska" som en annan.
Det är inte alla som förstår den estet som man är och att man är petig i detaljer vad det gäller ens hem och prylar, men det innebär ju inte att det viktigaste är nära och kära även för en estet.
Ha en god helg!
Kramar Ella
Oj for et fint og ekte innlegg med tankar om blogging. Trur faktisk at eg har hatt dei same tankane om dette, det å kommunisere med andre med samme interesser, få inspirasjon og råd, en gir litt og får så mykje tilbake. Og interessen for ens eget hjem aukar, vi ser ulike måter å innrede på og tips om kvar en kjøper ting. Og ikkje minst hjelp når ein ber om råd. Alle desse usynlige venner er ei anna form for gode venner, vi går på besøk og prater med dei, men vi er som ånder likevel!! Kjekt å følge med på bloggen din, er ofte innom deg. God jul frå Juliann i Norge.
Jag kan bara hålla med om allt det du skrivit. Jag får också frågor om varför jag bloggar, om hur jag hinner att blogga och varför jag läser och kommenterar på andras bloggar. (Dessutom är det förvånansvärt många tror att jag får betalt :-) för att skriva... fniss)
Sanningen är att jag har ett stort behov av att skriva, har alltid skrivit dagbok, har oftast ett anteckningsblock framme. Jag har alltså "dokumenterat" i hela mitt liv -helt gratis och det det är det jag fortsatt göra nu också fast i bloggform. och den stora fördelen med bloggen är att få respons. Något det är ont om i dagboken ;-)
Det jag kan tycka känns svårt att inte lämna ut FÖR mycket av sig själv (och framför allt barnen och övriga familjen). Jag vill vara personlig, men inte privat. Det är en svår balansgång...
Jag tycker det är roligt att nära och kära läser min blogg och jag blir oändligt glad för alla deras och alla andras snälla ord på min blogg. Men däremot har jag lite svårt att förhålla mig till att/om arbetskollegor läser min blogg, konstigt nog.
Vi bloggare är nog en uppsjö olika personer, men med ett stort behov att att kommunicera :-)
Kram Sara Small Town
Absolut att det finns ett eget språk på många bloggar som du exemplifierar med att t ex presenter får heta gåvor. Det där har jag också funderat på men det blir väl någon slags vardagsskönhet. jag är ganska personlig i min blogg men å andra sidan så är det precis bara det jag själv väljer att lämna ut som jag lämnar ut. Jag är rätt öppen i verkliga livet med men även där väljer jag. Det finns egentligen inte så mycket som jag tycker är jobbigt att lämna ut om mig själv utan det mesta är ganska allmänmänskliga saker. Fast skulle livet se ut som bara det jag berättar på bloggen då skulle det vara ett ganska endimensionellt och tråkigt liv.
Det där med att lämna ut familjens namn har jag fnulat länge på. Vi bor i en ganska liten stad och jag och familjen har varit utsatta för ett ganska allvarligt hot, där familjen hade kartlagts. Därför väntade jag rätt länge innan jag ens vågade börja blogga. Våra barn har ganska ovanliga namn åtminstone i den här lilla staden så jag har varit lite rädd att någon ska googla på namnen. Men du kanske har rätt, det kanske inte spelar någon roll. Jag kanske helt enkelt ska skriva ut deras namn.
Lisa
Jag orkade, inga problem! Det var ett väldigt intressant inlägg för jag har haft ungefär samma funderingar. Själv hör jag till den anonyma bloggskaran pga personliga skäl men jag tycker man kan skriva personligt ändå, tycker inte det hänger så mycket på att namnge personer. Kram
Mycket intressant eftersom jag själv tänkt samma sak. Inga av mina nära vänner bloggar och tror inte de läser så ofta på min blogg. De hajjar inte grejen. Tänk vad de missar! Jag är beroende. Jag jämför det med att läsa inredningsmagasin ungefär... kikar in i allas hem, blir inspirerad och glad! Och självklart glad över den respons man får. Gillar inte heller så mkt de bloggar som enbart visa bilder på annat än sitt hem. Det är ju jätteskoj att få följa med in och se hur ni andra inreder. Jag lovar att visa mer från mitt hem snart, när vi äntligen börjar skapa VÅRT hem.
Kram och GOD JUL till dig.
Man får ju så mycket härlig inspiration!
Har också kollegor som kommenterar - "Men så perfekt ställe ni har köpt - innan jag släppt bomben på jobbet - då blir man glad!
Kram Maud
Klokt inlägg:)
Jag tänker mycket på bloggandet. Och som du säger finns en tanke med varje foto.."kommer bilden göra sig på bloggen?"...eller "Oj, så festligt..det måste jag blogga om":)
Resultatet kan vara 20 bilder på en julkula i 20 olika vinklar..hihi (tack o lov för digitalkamera, så man kan välja bort bilder direkt).
Jag skriver om barnen ibland. Med namn. Det är lika bra. Tobbe vill dock inte vara med på bild, och det får jag respektera. Jonte vill vara med, men jag kommer respektera att han kanske inte heller vill vara med längre fram. Inte heller Tommy vill vara med. Och inte jag heller för den delen;) Så det blir på hemmet i stället (och stugan!!).
Vänner och deras barn lämnar jag oftast inte ut med bild och namn. Ibland är de med ändå, och då har jag frågat om lov först.
Roligaste bloggarna är de som tar bilder från sitt hem. Det tycker jag med. En och annan inspirationsbild är OK.
Jag följer bloggarna via min blogglista. Jag ser vilka som nyss är uppdaterade och läser de allra flesta dagligen. Jag har ca 10-15 bloggar som jag kommenterar regelbundet. De övriga så ofta jag hinner. Har strax över 100 bloggar i listan, så det skulle vara omöjligt att kika in till alla varje dag.
Jag tycker jag har världens bästa inspirationskälla i bloggvärlden. När en bra blogg läggs ner blir jag lite ledsen. Det känns som att mista en "vän".
Har inte träffat någon bloggerska/bloggare IRL, men det skulle vara jättekul:)
Det är ju rent krasst så att det känns som att man redan känner varandra:)
Kram Susanne
Jag har börjat blogga nyligen.
Då jag driver eget företag, var tanken att bloggen skulle rikta sig till mina återförsäljare, då flera kommit med önskemål om bilder med tips och användningsområden till produkterna etc.
Började blogga i smyg, talade inte om det då jag ville känna mig för, men kände snart att jag inte tyckte det var kul att endast blogga i det syftet.
Jag har alltid funderat över vad som driver bloggare, nu börjar jag förstå mer och mer.
Risken är nog stor att även jag kommer att bli beroende av bloggning...
God jul!!
Å, vad jag känner igen detta!! har haft ett liknande inlägg hos mig. Älskar man sitt hem och inredning så är bloggen en bekräftelse på det man gör är bra. Jga har aldrig tidigare funnit så mycket inspiration som nu.
Har lagt dig på bloggkoll..ditt hus är underbart..så fint så man nästan blir sjuk när man ser det:-)
Kram Lotta
