Det är mycket prat om Island och dess dåliga ekonomi i dessa dagar. Jag har alltid haft en viss förkärlek till Island. Sedan jag gick i förskolan har jag velat resa dit, en dröm som jag upptäckte att jag delade med en god vän och arbetskamrat. Vi pratade under flera år om hur kul det skulle vara att komma dit och i juni 2005 gjorde vi slag i saken och åkte dit.

Det första vi gjorde var att besöka turistfällan "Den blå lagunen". Vi var beredda på att bli besvikna men oj vad vi bedrog oss. Det var helt fantastiskt att bada i det varma, turkos, lite mjölkiga vattnet, som dessutom gjorde under med hyn.





En heldag till häst var helt underbar. Islandshästarnas tölt i den ovänliga terrängen är ett minne för livet,

liksom denna fantastiska dal. Vi gick framför eller bakom hästarna, för stigarna var så smala och så branta att det inte gick att ta sig ner på något annat sätt. Nere i dalen steg vattenångorna från de varma källorna.

Finns det tomtar och troll någonstans, så är det här, det är jag övertygad om..


En dag körde vi bil i tre timmar för att komma till en hamn varifrån vi skulle kunna ha en chans att se valar från en båt.

Här har jag just gått ombord. På resan fick vi se både delfiner, lunnefåglar och:

späckhuggare. Dess underbara svarta vattendjur med sina vita fläckar.. det var nästan heligt när de dök upp.

Fantastiskt att ha fått se dem i det vilda, en upplevelse jag aldrig glömmer, men gärna skulle vilja ha en gång till i mitt liv!



Landskapet vi körde genom för att komma tillbaka till Reykjavik var inte fy skam det heller.

Och mitt i alltihop stod denna vackra zinkbalja.

Naturligvis åkte vi till de stora sevärdheterna som här: Stokkur har ett utbrott. Man kan inte fatta hur den kan skjuta vatten så himla högt upp i luften.

Och förstås:Gullfoss. Detta fantastiska vattenfall som fått sitt namn av att man alltid ser en regnbåge där. De små, små prickarna längst ut på klippan är människor (bara så att ni ska förstå hur stort där är).

En annan dag tog vi en tretimmars båttur från hamnen i Reykjavik och då fick vi se denna Vikvalskalv, som var 7 meter lång, och glatt visade upp sig från alla sidor. Han cirklade runt båten i säkert en timme. Jättefin var han.

Magin och mystiken på Island lämnar nog ingen oberörd. Jag är i alla fall berörd ända in i själen. Ön är som en enda saga, med den vackraste natur man kan tänka sig. Jag vill absolut komma tillbaka, om inte annat, så för att få en förklaring på varför det överallt längs vägarna finns stenstaplar, likt dessa: